Lappugglan
En Magisk Vår med Oförglömliga Möten
I början av våren fick jag och min vän Joris en sällsynt möjlighet att bevittna ett par lappugglor under deras parningssäsong. På en avlägsen hygge utanför Västerås, blev vi förbluffade när vi såg dessa majestätiska fåglar i deras naturliga element. Detta möte blev en magisk och lärorik upplevelse som förstärkte min passion för vildfotografi och gav mig en djupare förståelse för lappugglans hemlighetsfulla liv.
Det som gjorde denna lappuggla särskilt intressant var dess läten, som jag inte kände igen.
I början av våren fick jag en unik möjlighet att följa ett par lappugglor som parade sig. Det var i mitten av april när min vän Joris och jag hittade en lappuggla på en hygge en timme utanför Västerås. Vi blev helt förundrade över det ovanliga mötet; ugglan stod på en stubbe och spanade ut över hygget, helt obrydd av vår närvaro. Vi passade på att fotografera denna imponerande fågel.
Det som gjorde denna lappuggla särskilt intressant var dess läten, som jag inte kände igen. Efter lite efterforskning förstod jag att det var ropläten den gjorde.
Plötsligt flög en annan lappuggla in i hygget. Vår glädje var total när vi såg att det nu fanns två lappugglor på ett och samma hygge. Den nya ugglan började jaga aktivt medan den första stod kvar på stubben. Det var en oförglömlig stund, och Joris och jag visste att det var ett ögonblick vi sällan skulle få uppleva igen. Vi kände oss glada och stolta över att naturen hade bjudit oss på något så unikt – ett ögonblick som kanske händer ”once in a lifetime”.
Första gången jag såg en lappuggla drabbades jag av en magisk wow-känsla!
Nästa dag, vid samma tid, var båda ugglorna framme igen. Återigen upprepades mönstret: den ena ugglan gjorde ropläten medan den andra jagade. Det är en speciell känsla att vara ensam i den tysta skogen och se dessa ugglor leva sitt liv. Dynamiken mellan dem kan ändras snabbt; plötsligt flög den ena lappugglan med en sork och överlämnade den till den andra, som direkt efteråt började para sig.
Vi kunde knappt tro våra ögon. Allt gick så fort, men jag lyckades fånga några enstaka bilder av detta euforiska ögonblick. Att få vara en del av deras parningsbeteende var en fantastisk upplevelse.
Det visade sig att det var en hane och en hona. Jag läste mig till att honan kan ropa på hanen för att få hans uppmärksamhet, vilket kan signalera både parningsmottaglighet och behov av mat. Hanen svarar genom att komma till henne, ofta med en fångad sork eller annan liten gnagare som en gåva. Denna matöverföring är en del av deras parningsritual och stärker bandet mellan dem, samt visar hans förmåga att försörja henne och de framtida ungarna.
Jag återvände till hygget nästan varje dag under tre veckor, både före och efter jobbet, och fick bevittna ritualen flera gånger. Trots tidiga morgnar, sena kvällar och ibland dåligt ljus lyckades jag ta några bilder, och jag är mycket tacksam för det. Denna erfarenhet har förstärkt min respekt för dessa vackra varelser och visat mig hur mycket man kan lära sig från naturen.
Att få vara ute och uppleva stunder som dessa, och lära mig mer om lappugglans beteenden och levnadssätt, är något jag är mycket tacksam för. Lappugglan var den som väckte min stora passion för fotografering av vilda djur och fåglar. Första gången jag såg en lappuggla drabbades jag av en magisk wow-känsla – en känsla som fortfarande är lika stark, om inte starkare, vid varje möte med denna vackra och mystiska tysta jägare.
kanske störde jag dem med min närvaro, eller kanske var det sorkbrist eller att honan inte lyckades lägga några ägg.
Efter tre veckor började deras beteende förändras. De visade sig inte lika ofta på hygget, kanske för att honan nu ruvar sina ägg medan hanen förser henne med mat. Jag hoppas att deras häckning blir lyckad och att nya lappugglor får möjlighet att växa upp och bidra till en ökad population av dessa fantastiska fåglar.
Mystiskt nog slutade de visa sig. Dag efter dag stod jag på samma hygge utan att se något tecken på dem. Jag började undra vad som kunde ha hänt – kanske störde jag dem med min närvaro, eller kanske var det sorkbrist eller att honan inte lyckades lägga några ägg. Jag gick aldrig in i skogen för att leta efter boet, eftersom jag kände att jag inte hade tillräcklig kunskap för att göra det utan att störa dem. Jag hoppas ändå att de mår bra och har bättre tur nästa år.
Som naturfotograf möter man många människor – från andra fotografer och fågelskådare till natur- och friluftsintresserade. Man lär känna några av dem, lär sig av andra och inspireras av dem. Man reflekterar också över sig själv genom dem: vem vill man vara där ute och vad är syftet med det man gör?
Jag minns när jag började fotografera djur och fåglar. Jag älskar att vara ute, har en stor passion för flugfiske, natur, resor och att upptäcka nya platser och kulturer. Genom andra kunniga personer har jag lärt mig att respektera djurens rike och deras hem. Även om det ibland kan kännas frustrerande när politik och makt verkar gå före miljön, är jag övertygad om att vi kan göra skillnad tillsammans. Denna insikt väcker en stark vilja inom mig att bidra till en positiv förändring och att sprida förståelsen för hur viktig naturen är för oss alla.
Naturen och den biologiska mångfaldens framtid är även vår framtid. Genom att samarbeta och ta ansvar kan vi säkerställa en hållbar framtid för kommande generationer.
Eftersom lappugglan är en så hemlighetsfull och svårfångad varelse, vill jag ge andra chansen att genom mina bilder uppleva den samma känsla som jag känner vid varje unikt tillfälle jag får se den. Jag hoppas att ni gillar mina bilder.
