Dovrefjell
En Resa till Norges
Majestätiska Fjällvärld
Jag har alltid varit äventyrslysten - en kreativ själ, driven av nyfikenhet och en stark längtan att utforska det okända, det som närar mig med kunskap, det som får mig att växa och utvecklas som individ.
Min personliga resa har fört mig från storstadspuls till småstadsliv och nu har jag bosatt mig ute på landet, vilket känns som en självklarhet. Min kärlek till naturen har funnits inom mig sedan barnsben, när min far introducerade mig för fiske och att vistas ute i naturen. Sedan dess har det ständigt lockat mig att återvända och göra små utflykter. Mitt bland träden och vid forsens brus finner jag en fridfull tystnad som omfamnar mig.
Med tiden har mitt intresse för naturen växt samman med min kreativa sida och nyfikenheten att lära mig nya saker. När jag är ute och upplever naturen, helst med kameran i handen för att lätt kunna föreviga fina ögonblick, känner jag att dessa element spelar harmoniskt med varandra. Det är då jag trivs som bäst. Mitt mål med fotografi är att utforska, uppleva och fånga stunder som jag gärna delar med dig. Genom mina bilder hoppas jag kunna uppmuntra och inspirera både dig och andra att upptäcka naturens underbara och betydelsefulla sidor.
Med ovanstående som grund bjuder jag in dig på min första resa till Dovrefjell.
Dovrefjell, beläget i Norge, är ett av landets mest magnifika naturområden och har varit en nationalpark sedan 2002. Området präglas av hisnande bergslandskap och en rik biologisk mångfald. Ett av de mest framstående dragen i Dovrefjell är närvaron av majestätiska myskoxar, vilka har blivit symboler för områdets unika karaktär. Dovrefjell är en av de få platser där man fortfarande kan uppleva dessa ikoniska djur i deras naturliga habitat.
Mitt första besök på Dovrefjell gjorde jag tillsammans med min vän Joris, en naturfotograf som jag lärde känna i Finland när jag var där och fotograferade björnar. Sedan dess har vi gjort många utflykter tillsammans och kommit varandra mycket nära. Vi trivs med att vara ute i naturen och fotografera under alla årstider, men det är något alldeles speciellt med vinterlandskapet – från det dimmiga morgonljuset på landsbygden till de iskalla dagarna med en fantastisk klarhet, till de snötäckta kullarna och bergstopparna. Snö och frost skapar en underbar atmosfär som vi gärna fångar på bild.
Joris hade pratat mycket om myskoxarna innan den här resan och hur mycket han ville fotografera dem. Han visade bilder på Instagram som andra fotografer hade tagit, men det var inte förrän han visade ett YouTube-klipp med Morten Hilmer (en professionell naturfotograf från Danmark) som jag blev övertygad om hans vision. Morten Hilmer är känd för sitt arbete med arktisk natur och vilda djur. Genom just Instagram kom vi i kontakt med Even och Jorunn, som driver företaget Moskusguiden. De specialiserar sig på guidade turer för att uppleva arktiskt djurliv och natur. Vi började sedan kommunicera på Facebook och det slutade med att vi bokade tre dagar med Even som guide på Dovrefjell-Sunndalsfjella nationalpark.
En mening som satt kvar länge i mina tankar var: ”Your mind can play tricks on you.”
Jag minns frågorna Even ställde till oss i början: ’Är vi i bra fysisk form?’ och ’Har vi vandrat i krävande terräng och genom hårt klimat?’. Jag, som inte hade tränat något under pandemin och som aldrig hade vandrat med tung packning, tänkte: ”Hur svårt kan det vara?”. Even var noggrann med att informera oss om allt som vi behövde ha med oss, från kläder och skor till kamerautrustning. Vi körde från Västerås till Dovrefjell på mindre än 10 timmar. Att köra genom Norge är magiskt och tiden går fort. Landskapen är så vackra att tidsuppfattningen försvinner.
Väl framme i Dovre kunde vi skönja det vackra bergslandskapet och vi bestämde oss för att stanna en kort stund och fotografera den mäktiga utsikten längs vägen. Klockan var 17:38 den 24 februari 2022 när vi klev ur bilen för att fotografera. Jag hann knappt lyfta kameran innan jag kände den iskalla vinden som gick ända in i själen. Jag vet inte om det var på grund av att vi hade suttit i bilen i timmar, var utmattade efter många timmars bilkörning, eller om fjället välkomnade oss på sitt sätt.
Väl framme vid stugan som Even hade ordnat för oss mötte vi honom själv. Vi lastade av vår packning för att sedan äta tillsammans med Even, Jorunn och två andra fotografer som också skulle delta i guidningen. Even och Jorunn är två personer som utstrålar ödmjukhet och snällhet och tog väl hand om oss under hela vistelsen. Vid matbordet började vi diskutera morgondagens första session, samt vad vi kunde förvänta oss och vad vi borde tänka på. En mening som satt kvar länge i mina tankar var: ”Your mind can play tricks on you.” Med det menade Even att kylan och det fallande snön tillsammans med den hårda vinden kunde kännas obehaglig och i vissa fall leda till panikattacker, särskilt för nybörjare som Joris och jag, eftersom den ovana situationen i den extrema miljön kan skapa en känsla av osäkerhet och rädsla. Då gällde det att andas och inte låta de negativa tankarna ta över.
Den kvällen hade vi svårt att somna. Vi var trötta och utmattade efter den långa bilfärden, men samtidigt var vi så exalterade inför den första turen på fjället.
Vi gick upp tidigt för att äta frukost, fylla på kaffe och vatten. Min packning bestod av två kamerahus (en Canon R5 och en Canon 5D Mark IV), två objektiv (en Canon EF 500 mm F4, en Canon 70-200 F2.8), extra batterier, dunjacka, extra ulltröja, värmepåsar, termobyxor, tre termosar (två med vatten och en med kaffe), ett par mackor, bars och några bananer. Ryggsäcken kändes ganska tung, så jag bestämde mig för att lämna mitt stativ i stugan. Joris envisades med att ta med sitt stativ. Vi diskuterade för och emot, vägde för- och nackdelar. Visst underlättar det med ett stativ, särskilt om det blåser kraftigt, men stativet vägde ungefär 3.5 kg tillsammans med videohuvudet. Det var en vikt som skulle kännas tung när man vandrar i timmar.
Jag var oförberedd och precis där och då kände jag hur andningen gradvis blev intensivare.
Vi tog bilen till en parkeringsplats. Klockan var cirka 7.00 och det var riktigt kallt (ungefär -15°C). Även om termometern visade -15°C, kändes det betydligt kallare än så på grund av den bitande vinden som svepte genom området och förstärkte känslan av kyla. Jag hade på mig vindjacka och vindbyxor och under hade jag underställ och en tunnare ulltröja. Vi satte på oss snöskor (första gången för mig) och justerade ryggsäckarna, tog vandringsstavar och började gå mot fjället. Vid nationalparken stannade Even för att förklara upplägget: ”Vi tar oss först uppför denna backe, det tar ungefär en timme innan vi når fjället. Under vägen tar vi korta pauser för att justera, andas och undvika att svettas för mycket.” Med tydliga direktiv inledde vi vår vandring. Temperaturen kändes acceptabel till en början. Tyngden på ryggsäcken kändes hanterbar och terrängen kändes bra. Det var riktigt kallt, men jag visste att jag skulle bli varm. Allt flöt på bra tills vi började komma upp på branta stigar. Jag var oförberedd och precis där och då kände jag hur andningen gradvis blev intensivare. Ju högre vi steg, desto tydligare blev det. Min fysiska kondition var inte riktigt på topp.
Väl uppe tog vi en kort paus, drack vatten, satte på oss skidglasögon och började gå på fjället. Vilken utsikt. Magiskt, som om jag vore med i en storslagen film. Allt kändes nytt, mystiskt och spännande, även om fysiken inte var på topp. Vi fortsatte vandra på fjället för att hitta myskoxarna. Even kollade till oss med jämna mellanrum för att se så att allt var i sin ordning. Jag, som var så oerfaren men ändå envis, hade kanske tagit mig vatten över huvudet. Och då ska vi inte tala om min minst lika envisa vän Joris, som var orubblig i sitt beslut att släpa med sig sitt stativ. Att vara otränad, vandra med tung packning och befinna sig i krävande terräng med tuffa väderförhållanden utgör en kombination som kan vara både psykiskt och fysiskt utmanande, men det enda jag tänkte på, som den nybörjare jag var, var att få se dessa mäktiga djur och ta fina bilder.
Ungefär två timmar in i vandringen slog den hårda blåsten till. Aldrig tidigare hade jag upplevt så kraftiga vindar. Jag, som bara för två år sedan var ett typiskt stadsbarn från mellersta Sverige, var van vid det som jag ansåg vara ”normala” vintrar. För mig innebär en normal vinter omkring 0 grader i stan, med lite snö och knappt någon vind.
Det var en helt annan upplevelse. Vinden blåste över det vackra landskapet, och jag kände hur den slog mot min jacka med en kylig kraft. Trots att jag inte egentligen frös, kände jag ändå en viss obehagskänsla, som om min hjärna försökte lura mig att jag var kall. Vi fortsatte att klättra uppåt i fjället, och ju högre vi kom, desto mer utmattad kände jag mig. Varje steg kändes tyngre. Tankar om hur den hårda vinden kanske hade lurat mig, om jag höll på att frysa ihjäl, om jag inte skulle orka ta mig tillbaka, och om det här var slutet, började tränga sig på. Obehagskänslan blev starkare samtidigt som Evens ord ekade inom mig; ”Your mind can play tricks on you.”
Efter ungefär tre timmars vandring och ännu inga myskoxar i sikte, gjorde vinden det svårt att se. Det tog längre tid än förväntat för oss att komma upp. Jag kollade på Joris som verkade lugn. Trött, men lugn. Alla andra verkade också hålla modet uppe. Det kändes som om jag var den enda som ville ge upp och vända tillbaka, men hur skulle jag förklara det för de andra? Skulle de avbryta för min skull?
Det kändes som om jag var den enda som ville ge upp och vända tillbaka, men hur skulle jag förklara det för de andra? Skulle de avbryta för min skull?
När vi nådde ytterligare en bergstopp ville Even att vi skulle ta en kort paus, äta något och dricka vatten och kaffe. Jag var inte hungrig, mitt enda fokus var att hålla mig lugn och inte visa hur jag egentligen kände, men det var när vi stod där på bergstoppen som jag insåg fakta och verkligen översköljdes av den – paniken! Jag ville ner till bilen, tillbaka stugan och aldrig mer återvända upp på berget. Destruktiva tankar började ta över, men jag kom på mig själv och bestämde mig för att de inte skulle vinna över mig. När vi fortsatte vandringen gick jag för mig själv, fokuserade på att tänka positivt och andades in och ut. Jag skulle övervinna det mörka i mitt sinne och om resten av gruppen kunde klara av vår vandring så kunde jag det också. Jag var trött och frusen, men tänkte inte ge upp.
Efter ett tag bad Evan oss att vänta medan han gick lite i förväg för att se om han kunde få syn på myskoxarna. Han såg dem, men de var för långt borta och han, som kunde fjället utan och innan, rekommenderade att vända tillbaka och göra ett nytt försök nästa dag. Det skulle ta 2-3 timmar att nå myskoxarna och 3-4 timmar att återvända. Vi lyssnade på Even och började vända tillbaka. På något sätt gav det mig nya krafter, känslan av trygghet att ha Even med oss. Utan honom hade vi aldrig klarat detta. Vi var tillbaka vid bilen kring 15:30, helt slutkörda och hungriga.
Jag tittade på Joris och sa, ”Lär du dig inte av dina misstag?
Väl framme i stugan var jag och Joris så glada att komma in i värmen. Vi packade upp väskorna, laddade batterierna och drack mycket vatten. Joris duschade först, och jag blev orolig att han skulle ta allt varmvatten. Han duschade länge, men jag gjorde det också. Vi samlades i Even och Joruuns stuga för att äta tillsammans och planera för morgondagen.
Vi var så trötta, och vi skulle göra samma sak igen nästa dag. Joris och jag var inte så peppade på att gå upp för ”mördarbacken” igen (vi döpte den till det). Even visade bilder från fjället på sin dator, och vilka bilder det var! Så vackra och mäktiga. Det gav oss på något sätt nya krafter och ny motivation och en längtan till morgondagen för ett nytt försök att hitta myskoxarna och fotografera dem. När Joris och jag väl var tillbaka i vår stuga började vi planera packningen. Joris, lika envis som dagen innan, bestämde sig återigen för att ta med stativet. Trots att vi kände hur benen var som spagetti. Jag lämnade min Canon 5D hemma, men allt annat fick följa med. Jag tittade på Joris och sa, ”Lär du dig inte av dina misstag?”. Han tittade på mig och sa, ”Jag har tagit mig hit, jag ska ha fina bilder, så är det bara. Allt ska med! Allt för den perfekta bilden.” Vi skrattade och fortsatte att packa. Den natten somnade vi snabbt.
Dag 2 kom och vi gick igenom samma rutin som dagen innan. Upp tidigt, äta frukost, lasta väskorna i bilen och åka. Even ville att vi skulle försöka på ett annat ställe denna gång. Vi slapp ”mördarbacken” och det var en lättnad. Jag fokuserade på att inte låta vinden lura mig, tog ett steg i taget, framåt, fullt fokuserad på att hitta myskoxarna. Den här dagen hade vi lyckligtvis ingen hårdare vind och det kändes lättare att gå med gårdagens prövningar i bakhuvudet. Det var tungt, men möjligt och det var tydligt hur mycket vädret påverkade vårt humör. Efter cirka 1,5 timme stannade Even och tittade med sin kikare. Han vände sig mot oss med ett leende och sa, ”Nu ser jag en flock. Vi kommer få fotografera dem idag.”. Vi gick från att vara trötta till att bli exalterade och överlyckliga. Snart skulle vi fotografera dem, snart skulle vi se myskoxar i deras häftiga och naturliga miljö.
Even sa att det skulle ta ungefär 30 minuter innan vi nådde dem. Vi fortsatte vandra, och varje steg kändes som om vi var nära målet. Det var det här vi hade kommit för. Vi hade längtat så länge, räknat dagarna till resan, förberett oss så gott vi kunnat. Nu var stunden nära, som att en dröm skulle gå i uppfyllelse, och det gjorde den.
Allt var magiskt; kylan, vinden, utmattningen. Jag var i en sagolik värld som ändå var så verklig och påtaglig.
Framför oss fanns en flock på sex oxar. Jag såg dem. Så stora och så mäktiga och den vackra och episka platsen vi var på, var deras hem. Even sa att vi behöver hålla ett avstånd på minst 200 meter. Han bestämde hur vi skulle röra oss och varifrån vi skulle fotografera. Vi behöver vara alerta och lyssna på all information Even förmedlade till oss. Det märktes verkligen att Even hade stor respekt för naturen och hur han planerade vår position för att störa djuren så lite som möjligt, men också för vår säkerhet. Det här var stora och vilda djur. Inget man bara går fram till och fotograferar om man inte vet vad man håller på med.
Jag ställde ner min ryggsäck och plockade fram kameran. Jag tog det lugnt, ville inte stressa. Mitt mål var att ta in hela synintrycket. Det vackra landskapet tillsammans med myskoxarna i de föränderliga väderförhållandena. Allt var magiskt; kylan, vinden, utmattningen. Jag var i en sagolik värld som ändå var så verklig och påtaglig.
Det är stunder som den på fjället som ger mig mening, ett syfte att fortsätta min fotografiska resa
Det var just där och då som jag kände att något starkt inom mig började växa. Det här var mitt kall. Det var här jag kände mig så levande, det var här som jag blev fri. Det var så här jag ville leva mitt liv, som en äventyrens man. Utforska, uppleva, lära mig, dokumentera och skapa innehåll som återspeglar det jag ser. Jag hoppas att det leder till att jag på ett naturligt sätt förmedlar en känsla för och kunskap om naturen och värnar om dess utveckling.
Efter en stunds fotografering tog jag ner kameran igen, lät hjärnan ta in alla intryck, njöt av stunden, njöt av mötet, av känslan när de stora djuren tittade tillbaka på mig, med ett sådant lugn trots vår närvaro i deras hem.
Det är stunder som den på fjället som ger mig mening, ett syfte att fortsätta min fotografiska resa. En härlig känsla som sitter kvar som ett lyckorus. Mitt första besök till Dovrefjell skulle inte bli mitt sista.
Jag längtar redan efter att återigen få omfamnas av den fridfulla tystnaden och de mäktiga vyerna.
Vägen tillbaka till Sverige gick fort. Jag kom hem igen med ett minneskort fyllt med bilder och jag var en fantastisk upplevelse rikare. Tillbakablickarna som hela tiden dyker upp i min hjärna framkallar alltid ett leende på mina läppar.
Sedan min första resa för två år sedan har jag återvänt till Dovre ytterligare två gånger. Varje besök har fördjupat min kärlek till detta magiska landskap och förstärkt min övertygelse om att jag hör hemma i naturen. Nästa resa är redan planerad till februari 2025, och denna gång ska vi tälta uppe på fjället. Jag längtar redan efter att återigen få omfamnas av den fridfulla tystnaden och de mäktiga vyerna. Dovrefjell har inte bara berikat mitt fotoalbum, det har även berikat mitt liv. Tusen tack till Even och Jorunn för att vi fick möjligheten att besöka denna fantastiska plats med guidade turer och service i världsklass. Om du också drömmer om att uppleva den arktiska naturen på nära håll rekommenderar jag starkt Moskusguiden. Deras passion för naturen och deras expertis gjorde vår resa till Dovrefjell till en oförglömlig upplevelse.
Ta med dig en del av Dovre hem och låt dig förtrollas av naturens storslagenhet varje dag.
Jag har valt några av mina favoritbilder från mina äventyr i Dovrefjell som nu går att beställa som fina konsttryck. Utforska skönheten och lugnet i detta extraordinära landskap och ta med dig en del av Dovre hem, för att dagligen låta dig förtrollas av naturens storslagenhet.
